Min en gång starke och friska pappa börjar sakta men säkert sina bort ifrån oss. Idag är du inte längre lika stark som förr och det plågar mig ända in i själen. Vart ska jag ta vägen när du ej längre finns kvar? Vem ska jag fråga om råd?, om du inte finns kvar? Vet att det inte finns någonting man kan göra, men skulle jag så skulle jag göra dig fri från dina plågoandar. Skulle jag kunna så skulle jag vara hos dig varje dag, varje minut, varje sekund! Men i ditt hjärta vet du att jag är med dig i varje steg. Men jag skulle ljuga om jag inte säger att jag fasar för dagen då samtalet kommer och jag måste komma och hålla dig i handen samtidigt som ditt liv sakta rinner ut. För efter det ögonblicket kommer jag inte ha någon pappa kvar och det skrämmer mig mest. Men det är inte ditt fel!! Det kommer vara den dumma cancerns fel! Du har chockat dom flesta med din överlevnad, då efter att du första gången fick höra att du hade cancer och 1 år kvar som mest att leva. Nu 7 år senare lever du än. Min pappa, min hjälte! Du ska ha all kärlek och respekt som orkat så länge. Men förstår nu att du inte kommer orka längre, efter dina ord igår att du nu känner att cancern börjar vinna. Åh pappa det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det ända jag kan göra är att krama och stötta dig och tala om hur mycket jag älskar dig! Älskar dig mer än livet självt! Detta liv som kan vara så fruktansvärt orättvist!!

Min pappa, min hjälte! Älskar dig!!

-Din lilla pärla.