Sitter på tomten och njuter av den kalla kvällsbrisen som halvt fläktar mitt hår. Tittar ner på näsan och ser världens rivsår efter att min katt rivit mig där idag. Förstod inte vad som fick honom att göra det egentligen. Upplevde att han varit på konstigt humör hela morgonen och det var inte förrän vi släppte ut dom som han betedde sig ännu konstigare. Börjar med att grannen står och skriker på oss då vi var på övervåningen för en stund att våran katt fastnat i staketet. (Våra katter har sele).

Jag springer ner och ser att Maggie praktiskt taget hänger som hon håller på och blir hängd! Skyndar mig snabbt att ta ner henne därifrån och håller om henne då hennes hjärta bultade så förfärligt. Grannen sa att en annan person med hund hade försökt att hjälpa henne men att hunden bara hade gjort det värre. Men du då? frågade jag.

Jaa jag vågade inte med tanke på att hon kanske skulle klösa mig.

Ja men hon skrek ju efter hjälp så hon skulle nog vara med tacksam än på humör att rivas sa jag då.

Detta gör mig så förbannad, kan man inte som granne hjälpa till om man ändå ser det? Jag var på övervåningen 5 minuter och bara på dom minutrarna så hade detta hänt. Jag hade inte tvekat att hjälpa det djuret om det handlade om mina grannar. Visst jag är glad att hon sa till men hade varit ännu gladare om hon hade tagit loss henne och sen påpekat det för oss. Och jag som alltid tycker att jag har sån koll på mina djur. Iallafall efter det traumat tog jag in henne och var precis på väg att ta in Bruce när han plötsligt får för sig att smita. Ser att han springer in till en annan granne när jag ska srpinga efter honom. Tar upp honom och håller honom i min famn medans han jamar och har sig. Pratar några ord med den grannen också innan jag tänkte gå in med Bruce. (Han är inte den som har något imot att man håller i honom) och så från ingenstans vänder han sig om mot mitt ansikte och jag tror att jag ska få en av hans kramar som alltid, då plötsligt byter han ansiktsuttryck och ser helt livsfarlig ut. Biter tag i min näsa så att blodet börjar forsa PÅ EN GÅNG! Fatta först inte va det var när jag kände något rinna längs munnen. Kutar in och slänger ifrån mig katten och sedan rätt i i badrummet! där inne står jag helt gråtandes och chockad över vad som har hänt. Fattade inte att min älskade lilla Bruce skulle kunnat gjort något sådant?! Tårarna vägrade att sluta rinna ner för mina kinder och jag kunde inte förstå hur jag kunde gråta så mycket över en sådan grej.

Efter att ha funderat över detta hela dagen så har jag kommit fram till att jag nog förstår varför jag grät så mycket.

Min katt Bruce och jag har alltid haft ett sådant oslagsbart förhållande till varandra. (Ni måste tro att jag är dum i huvudet).

Men jag har haft han sen han var sju veckor gammal (idag e han 4), och jag har alltid känt han utan och innan så jag vet liksom hur han fungerar.

Och nu känns det som om jag inte känner honom alls!!! Är även lite rädd för honom nu. Är det normalt?

Pratade med mamma senare och hon trodde att Bruce ville något när han var i min famn och att jag inte lyssnade eftersom jag var för upptagen med att prata med grannen och det var därför som han gjorde så för att få min uppmärksamhet.

Nog fick han min uppmärksamhet alltid!

Fan vad man kan bli knäpp över sina djur egentligen..

Jag är nog lite av en crazy cat lady som pratar om sina katter så här mycket.

Ja, jag har ju inga barn och prata om så då får det bli mina katter eller min karl att prata om!

hahahahahhahahaa..

Imorgon kommer det en läkare och en psykolog hem till mamma och pappa för att göra en bedömning över hur min pappas hälsotillstånd ligger för närvarande. Har en rejäl klump över detta också!! Frågade Rickard idag om livet någon gång skulle kännas lättare, för detta år har rent ut sagt varit ett jävla helvete. Förutom dom sakerna som faktiskt har varit bra. (Fast dom är väldigt få).

Väntar med spänning på att få höra en glädjande nyhet för en gångs skull.

Give me some hope.