Kollade precis på kanal 9 "bakom lås och bom på fängelset San Quantin". Otroligt intressant program där man får se en snubbe intervjua fångarna där inne. En fånge som han intervjua hade en dom på 521 år varav 11 livstidsdomar. Det skulle kännas sådär asså! Helt otroligt vilka domar dom får i USA! Vilket jag helt ärligt tycker är bra. Men det jag inte fattar är om det funkar i USA, varför funkar inte det i Sverige? Här har vi världens löjligaste domar! Du kan inprincip komma undan med att ha mördat en annan människa och sitta av en tid på kanske 12 år. Vilket också är livstidsdomen i Sverige! Hur sjukt är inte det?

Jag känner att Sverige skulle kunna lära sig ett och annat av USA när det gäller rättsystemet på straff. Har man begått ett stort brott som innehåller pedofeli, mord etc, etc så borde man bli inlåst för evigt! För har man det tänket att man helt iskallt kan begå ett sånt brott så borde man heller inte få se dagens ljus igen! Och personligen tycker jag allt har blivit så mycket farligare. När man själv var liten kunde man gå flera kilometer till skolan ensam utan varken mobil eller annan kommunikation! Medans idag så blir man bara livrädd att tänka tanken på att barn skulle kunna gå flera kilometer på egen hand utan att någonting skulle kunna hända.

Man var mer självständig helt enkelt! Är detta pga rättsystemet i Sverige?

Har kriminella blivit mer modiga att begå brott och sedan veta att dom inte får sitta så länge iallafall?

Jag förstår bara inte hur USA´s rättsystem inte gett någon inverkan på Sveriges rättsystem?

Helt sjukt om du frågar mig!

Som nu blivit lördag då klockan är över tolv.

Käkade Tacos ikväll med Rickard och våran vän Ronnie "P".

Slitna grabbar iallafall, dom var fett på G att hitta på någonting ikväll men det blev TP och sen somnade dom sött i sofforna. Bara jag och katterna vakna!

Som sagt har man jobbat en hel dag så orkar man inte hitta på någonting på en fredagskväll längre.. Inte som när man var yngre och kunde dricka en hel helg utan problem!! Man blir bara äldre och tröttare!

Läste min kompis blogg nyss: www.MizzModig.bloggplatsen.se

Hon hade satt in ett inlägg om en annans blogg angående hemlöshet och narkotikamissbruk. Har hört om missbruk hela mitt liv och vilken skada det kan göra mot dig. Pappa missbrukade en stor del av sitt liv innan min bror kom till och han fick en uppenbarelse att livet inte bara bestod av att hitta drogerna för dagen för att klara sig. Han bestämde sig för att lägga av mitt i sitt knarkargäng. (Detta var 1979).

Men som ni säkert förstått så förstörde drogerna hans liv i vilket fall som helst, eftersom han någon gång under tiden som missbrukare använde en gammal nål och fick hepatit C. Det var så allt började för 11 år sen då han fick reda på att han var sjuk första gången. Vad jag har fått veta och lära mig under tiden min pappa var sjuk var att hepatit C är en sjukdom dom fortfarande forskar i. Så det finns ingen direkt färdig medicin för sjukdomen. Man kan säga att han var som en jävla försökskanin under dom åren han försökte bli frisk från sin hepatit C. Och ett rent jävla helvete hade jag som barn under den tiden. Var bara 14 år då pappa fick reda på det och under dom åren går man igenom en ganska tuff period som tonåring, men det var bara för mig att bli vuxen eftersom medicinerna som min pappa tog förvandlade honom oftast till en värre omogen "tonåring" än vad jag själv var. Det absolut jobbigaste var bråken som blev mellan oss då jag som trotsig tonåring inte förstod innerbörden att "HÅLLA KÄFT" när vi var oense om vissa åsikter. Året jag fyllde 18 träffade jag min nuvarande pojkvän och då blev vändpunkten till att bara dra därifrån. Gick första året i gymnasiet men hade turen att få bo hos Rickard dom veckorna när det var som värst mellan mig och farsan. Vissa gånger bodde jag hos honom någon månad och hörde inte ens av mig till pappa. Den enda jag ringde till var mamma och hon hjälpte mig med pengar till Rickards mamma då morsan kände samvete över att jag fick bo där. En dag ringde mobilen och såg att det var pappa som ringde, nervös över vad jag skulle få höra denna gång plockade jag upp telefonen och rösten som hördes från andra änden var någon helt annolunda från vad jag hade hört dom senaste 3 åren. Han berättade att han hade slutat med medicinerna pga att han kände att han inte var sig själv och att han kände att inte pallade med sitt temprament han fick av dom. Det var som om jag fått tillbaka min pappa från det döda och jag blev så lycklig av att få höra hans ljuva stämma igen.

Någon månad efter han slutat medicineringen fick han reda på att han hade cancer och resten har ni säkert redan läst.

Men min poäng med detta är att man inte ska livet för givet. Jag har varit med om att förlora min pappa 2 gånger bara det att andra gången så var det för gott!

Temprament har han alltid haft men hepatit C medicinerna var fan inte att leka med.

Dessvärre var det som hans personlighetklyvning kom tillbaka hans sista år i livet, han blev återigen elak och kom ofta med psykisk misshandel mot både mig, min bror och framförallt mamma. Men värst fick min mamma utstå. Ändå stannade hon hos honom då hon kände att hon inte ville lämna honom när han var så sjuk! Jag vet att pappa kanske inte menade allt han sa och oftast fick man lägga det döva örat till för att inte känna sig sårad! Han var superdeprimerad och hade en sån otrolig dödångest, vilket inte ofta var så rolig att höra.

Idag har vi börjat läka alla såren och vi vet att pappa inte alltid varit så som han var på slutet och vi har alla förlåtit honom för sina verbala påhopp.

Men jag minns en sak han sa veckan innan han dog och det var:

-Om jag ändå hade valt den bättre vägen än drogerna, då hade jag inte haft den här skiten idag!

Tänk så fel det kan gå!, man känner sig duktig för att ha tagit sig ur en skitsjukdom som narkotikamissbruk till att gå till en annan.

Min pappa var inte en elak människa men sjukdomar kan verkligen personlighetsförändra en! Han var en rak och ärlig person och ogillade ynkryggar. Jag har lärt mig att stå på egna ben och fått en bra uppfostran trots skit och den lärdommen kommer jag bära med mig för resten av mitt liv.

Det jag är glad över idag är jag fick se den bittra sanningen om vad som kan hända, även om jag inte gillade den sanningen när jag var tonåring. Den har gjort mig stark och trots farsans bakgrund så var han ändå min HJÄLTE!