En och en halv månad sen pappa dog och nu ska han äntligen få komma ner i jorden. Känns konstigt fortfarande att han inte finns längre, kan få för mig att ringa honom ibland om det är något jag skulle vilja visa honom som visas på tv eller bara för att prata. Också då man kommer på sig själv i sista stund.

"Somliga säger att vi lever i evighet, fast döden är det sannaste som dom vet. Andra säger lycka finns i ett ögonblick, fast dom aldrig hann ifatt det dom fick."

- Cornelis Vreeswijk.

För er som kanske inte visste vad Cornelis dog av så dog han faktiskt av samma sak som pappa, levercancer. Och för er som inte visste det så skrev han sommarkort precis innan sin död. Önskar att pappa också orkat göra någonting precis innan sin död, inget stort men som att gå ut och äta något eller kanske gjort någon resa sitt sista halvår i livet när han fortfarande var OK. Det som är så sjukt med cancer är att antingen märker man verkligen av att en person har cancer eller så heter man Mats som min pappa som man inte märkte av alls att han hade cancer förrutom dom sista dagarna i hans liv. Då såg man verkligen vad denna sjukdom kan göra mot en.

Kommer aldrig glömma just det samtalet som jag fick från mamma, och som så många gånger innan så åkte man bara dit och hoppades på att det inte riktigt var dags än. Men denna gång var det verkligen så... Jag och min bror kommer dit runt halv sex den 26:e juli en måndag. Står och pratar med mamma i köket en stund innan vi går in till pappa som ligger i sovrummet. Trodde jag skulle vara beredd på att se honom, men han var som förändrad på bara en veckas tid. Han såg ut som ett tunt skal bara, och likblek med jätte tung andning.

- Någonting hände i fredags, berättade mamma.

Tusen frågor kom upp och det visade sig att pappa hade känt att någonting konstigt hade hänt då på fredagen, han hade sagt till mamma att nu känns det inte så bra i min kropp. Därefter kom läkarteam dit och konstatera att han hade fått en propp i lungan pga metastaserna. Dom ville få in pappa på sjukhuset men bestämd som min pappa var sa han strongt nej. Tror det var där också som min pappa förstod att det inte var någon idé eftersom han säkert kände att han skulle bara skjuta upp sin död yttligare en vecka, och för vad?

Skulle nog också känt samma sak som han och respekterar också hans önskan.

Min bror som inte hade träffat pappa på ett tag blev helt chockad av att se pappa så tunn och orklös. Dessutom hade han svårigheter att prata. Satte oss på sängen brevid honom (jag på golvet nedanför), han fatta tag i brorsans hand och satte sin andra hand på mitt huvud. Tårarna rann ner för våra kinder när vi verkligen förstod att detta var sista gången som vi var nära honom, kände hans doft, titta han i ögonen trots att han knappt orka hålla upp dom. 7 timmar efter att vi kommit dit dog han. Så glad ändå att han fick dö hemma och hade oss i familjen samlade runt honom så att han inte kände sig ensam när han lämnade jordelivet.

Men saknaden är stor och det går inte en dag utan att jag tänker på honom..

Min brorsa och jag ska sätta oss ner och kolla igenom alla fotografier på oss allihopa genom åren och jag ska proppa mig full med kort på honom medans han fortfarande var frisk. Dessutom ska jag göra plats för pappas älskade tändarsamling i mitt hem.  Men en del kort på min dator har jag hittat när man kollat vad man har.

Hitta det här kortet på pappa och Rickard en varm midsommarkväll för 3 år sen:

Kan det finnas mer lycka i ett kort?

Detta kort gör mig glad, för vi hade så förbaskat kul den gången!

En annan sak jag hittade är ett filmklipp från en av alla våra familjemiddagar.

Saknaden efter dig pappa är oändlig!

Älskar dig!!